One direction.

 
Ja, jag älskade världens töntigaste och barnsligaste band. Jag köpte tröjor, pennor, armband och afficher med dom på. Allt som fanns köpte jag, en stor Harry Styles som var lika stor som mig själv som stod i mitt rum och skrämde alla som kom in. 
 
Ja, jag spenderade ungefär ett halvår med att sitta och skriva påhittade noveller om bandet. Jag skrev och skrev och publicerade dom på internet och fick massor av beröm. Jag gjorde filmer och trailers relaterade till historierna men även hyllningsfilmer till killarna. 
 
 
 
Ja, jag köade en vecka för att se dom. För att komma längst fram. Jag tältade utanför ticnet för att få biljetter flera gånger. Ja, det var jag som var med på tv och skämde ut mig så alla skrattade åt att jag köade i en vecka. Ja, jag var den personen som du bråkade med i kön förra året. För att du inte visade våran kö respekt och jag var redo för att kämpa för att det skulle vara rättvist för alla. 
 
 
Men allt detta var inte bara en fas. Det var någonting som jag gick igenom. Så otroligt verkligt och påriktigt. Det var liv eller död för mig. Antingen fick jag biljetter eller inte. Antingen var jag längst fram eller så ville jag inte gå på konserten. 
Det var påriktigt allting som jag skrev i mina fanfictions. Det var under en period som mitt liv var kaos. Jag var sjukskriven från skolan, hade inte riktigt några vänner här där jag bodde. Jag började skriva och gick in i en annan värld. Tappade bort mig och levde innuti världen om att kärlek är starkare än döden. Jag skrev och jag bråkade. Bråkade med andra personer som trodde om kände killarna mer än vad jag gjorde. För jag trodde det då. Att bara jag kände dom. 
 
 
Det var påriktigt när jag gick med i en grupp på facebook om one direction. Började prata med andra människor som älskade dom lika mycket som jag. Blev inbjuden i en gruppchatt där vi blev vänner. Vi blev bästa vänner. Över internet. Jag bestämde träffar med dom. Gick på olika event och fanträffar. Åkte till stockholm för att träffa några som jag aldrig träffat innan. Hängde på plattan med 20 andra och bara älskade livet. De människorna kommer alltid att vara en del av mitt liv. Dem räddade mig när jag inte hade någon annan. När ingen i verkligheten förstod mig vände jag mig till internet, till gruppen.
 
 
Jag kan skratta åt mig själv. Hålla med dig när du säger att jag var töntig. För det var jag. Men sanningen är att dom räddade mig när jag famlade i mörkret. Dom fick mig att växa som person och att inse vem jag egentligen är. Dom fick mig att må bra, skratta, gråta och få minnen för livet. Gå på konserter och få stjärnor i ögonen och tårar på kinderna. Och jag tror att alla andra som också gick igenom den fasen, inte att gilla bandet men alla som verkligen var med i gemenskapet och älskandet av bandet. Som satt uppe flera nätter i rad för att se till så dom fick så många visningar på youtube som möjligt. Som följde varenda steg dom tog. Det var vårat liv. Och jag älskade det. 
 
 
Om jag fick göra om det? Alla bråk, draman, tårar. Jag skulle göra det igen. Alla dagar i veckan. För det kommer alltid att vara den bästa tiden i mitt liv. En tid som jag gav hela mitt liv till 5 killar som inte ens visste mitt namn. För 5 killar som torkade mina tårar med sina osynliga armar och fick mig att avstå från att självskada. Som fick mig att leva för deras musik och för deras konserter. Jag tackar mitt liv för dessa killar. Föralltid. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback
Ladda ner en egen design gratis | Bonusar inom casino, poker och bingo